Visst gör det ont att du håller mig fast att blicken är svart att du skakar mig hårt men ondare ändå när du inte berör mig när min kropp lämnas orörd Visst gör det ont orden du sa fulla av hat hånet men ondare ändå är tystnaden när du vänder dig bort Vakuum för min längtan är du Den store gudens ohörda steg i mitt livs långa trappa Jag ber dig: berör min själ en endaste gång hellre så med slag och hån Hellre så min kära än detta vakuum av tystnad «Hanna skriver rakt, skarpt, varmt och brännande hett samtidigt med förunderligt vackra metaforer som sätter tankar i rullning och gör att man tittar ut i intet några minuter, tittar på sitt eget liv, hittar egna tankar och ideer, väger, omvärderar, för att sedan gå tillbaks till början av dikten igen och läsa vidare i spänd väntan på nästa aha-upplevelse.» Henrik Larsson